Etikettarkiv: #blogg100

Sluta misshandla det svenska språket!

Jag kan erkänna att jag ofta blir sur och irriterad väldigt snabbt och ibland för väldigt lite. Den här gången handlar det däremot om en tortyr som pågått under flera års tid. Det handlar om hur ni hela tiden hittar på nya sätt att misshandla det svenska språket. Visst, att stava fel här och där är helt okej. Men när ni skriver ”d” istället ”det” för att ni inte orkar, då blir jag riktigt förbannad.

Jag har sammanställt en lista på några enkla saker vi kan göra för att inte förstöra språket helt och hållet.

  1. Börja med stor bokstav och avsluta med punkt. Även på Facebook.
  2. Särskriv inte. Egentligen är det jävligt enkelt. Tumregeln säger att en grej = ett ord. Och ord som börjar med jätte ska alltid vara ett ord.
  3. Sluta förkorta ord som inte behöver det. Det heter det. Inte d och inte de. Det. Och vad heter vad, inte va. Eller heter eller, inte lr. Och så vidare.
  4. Om du ska skriva namnet på en månad så skrivs det med liten begynnelsebokstav i Sverige. Det heter alltså januari och inte Januari.
  5. Det finns i 99 av 100 fall ingen anledning att använda sig fler än ett utropstecken, ett frågetecken eller en punkt. Sluta upp med att använda fler så slipper ni missförstånd.
  6. Diskussion, inte diskution. Okej? Okej.
  7. Samma årtionde som vi slutade använda ordet aderton istället för arton slutade de flesta med Du, Ni och Er också. Det kanske är dags för er att komma ifatt snart.
  8. Det är skillnad på orden själv och ensam. Om du äter själv innebär det att det är du själv som för skeden till munnen, om du äter ensam innebär det att du sitter ensam vid matbordet.
  9. Enda och ända betyder inte samma sak. Likadant med sett och sätt.
  10. Använd inte och istället för att. Det heter ”vi håller på att göra om”, inte ”vi håller på och göra om”.
  11. Lär er skillnaden på de och dem. Jag erkänner att jag också har svårt med denna regel men jag försöker åtminstone att göra rätt. Om ni, som jag, känner att regeln är jättekonstig kan ni använda er av en tumregel där man byter ut de mot vi och dem mot oss. Det som låter bäst är det oftast.

Här har vi 11 jätteenkla grejer som kommer hjälpa oss att bevara det svenska språket. Har ni fler tips? Fyll på i kommentarerna!

Carl Waldekranz om ”the Dark Years”

Jag har tidigare skrivit om Tictail, en tjänst jag fullkomligt älskar trots att jag själv inte använder den. Jag var uppe i Stockholm och träffade killarna förra vintern och insåg snabbt vilken bra idé det var de hade på gång. Tjänsten är än idag inte färdigutvecklad men det ser jag bara som en bra grej. Det ska ta lite tid att göra bra saker, tänker jag. Och ja, det kommer ju inte bli helt färdigt heller.

Men i alla fall, i september förra året var grundaren Carl Waldekranz på Creative Mornings i Stockholm och pratade om sin resa. Hur han lärt sig av sina misslyckanden och hur viktigt det är att misslyckas för att komma någon vart. Och, så klart, hur misslyckanden alltid leder vidare till något bra. Det gäller bara att hitta åt vilket håll man borde titta.

Vad SSWC 2012 gjorde för mig

@qpaqex trodde nog att han skulle bli sist att skriva om SSWC 2012 men i brist på fantasi tar jag över den platsen. Den 16 augusti i fjol satte jag mig på ett fantastiskt 60-talståg utan lutkonditionering för en sex timmars lång tågfärd.

Det visade sig att tåget skulle ta mig till (en buss som skulle ta mig till en båt som skulle ta mig till) ett paradis. Under min SSWC-resa gjorde jag två saker jag aldrig gjort förut: jag åkte till SSWC och jag tältade. Jag vet inte riktigt vilken av sakerna som jag var mest nervös inför men jag är fortfarande ganska häpen över att det inte regnade in i tältet.

SSWC blev en chans för mig att träffa såna jag följt på Twitter under ett tag. Feffe Kaufmann, Per Pettersson, Mikael Engvall, Ted Valentin (som, helt utan anledning, bjöd mig på öl!), Lena Stenberg och Caroline Björkgren är bara några av dem.

Jag hade som plan att prata med så många jag bara kunde under min tid på Tjärö. Tyvärr kom jag i efterhand inte ihåg namnet på ens hälften av alla. Tyvärr, för alla var inspirerande och sjukt trevliga. Jag tror det är ett kännetecken för alla SSWC-besökare. Och jag är övertygad om att jag inte mått så bra som jag gjorde om alla var så trevliga.

Sanningen att säga så var jag lite orolig innan jag åkte eftersom jag vanligtvis är blyg. Men det var något, jag är fortfarande osäker på vad, som gjorde att jag vågade gå fram till en helt främmande person och fråga vad hen hette, vad hen gjorde och hålla upp ett ordentligt samtal. Tre veckor innan hade jag aldrig ens tänkt tanken att göra det.

Och för det vill jag tacka er.

Crowdfunda din marknadsföring!


Den här videon är skapad av en kille som på Youtube går under namnet Starvalley42. Han är sjukt grym. Jag kan, som Linköpingsbo och LHC-supporter, inte påstå att jag har mycket till övers för AIK men säsongen 10/11 med Fasth i var de helsjuka. Det var det ingen förutom de själva som trodde innan.

”Filmen visades den 24/3 – 2011 på jumbotronen i ett fullsatt Hovet precis innan nedsläpp i andra semifinalen mot Färjestad.”

Ni förstår? Ett hängivet fan har skapat en grym film som visade vilken grym säsong det varit för laget. AIK visade sin tacksamhet genom att spela hans film på jumbotronen. Varför ser eller hör man inte mer om sånt här?

De flesta klubbar borde väl i dagsläget ha någon slags omvärldsbevakning på sociala medier och borde därmed kunna hålla koll på vad det faktiskt är som sägs OM laget även om det inte sägs TILL respektive konto.

Jag känner att det finns oändliga möjligheter i det här – vad tror ni?

Gilla-dela-vinn – när ska folk förstå?

Så här är det: det strider mot Facebooks regler och riktlinjer att använda sig av deras inbyggda funktioner för att hålla i tävling, detta innefattar gilla-knappar, dela-knappar och kommentarssystem. Men det är inte allt, det är faktiskt illegalt att hålla i gilla- och dela-tävlingar eftersom det räknas som ett lotteri. Ska man hålla i lotteri krävs det tillstånd och tillstånd delas inte ut till varken företag eller privatpersoner. Läs mer om det här.

Jag ser dagligen att mina Facebook-vänner gillar och delar inlägg för att vinna prylar, ofta Mac-prylar av det dyrare slaget. Personligen är jag övertygad om att det är bluff men det hör egentligen inte till saken. Dessa företag bryter mot Facebooks regler och mot svensk lag, det bör inte uppmuntras.

Markus Petterson har skrivit ett jättebra inlägg om ämnet på sin blogg och har följt upp med ytterligare en inlägg efter att Lotteriinspektionens chefsjurist Johan Röhr svarat på frågor. Och Robert på Facebookskolan har satt ihop en lista som automagiskt lägger in de sidor som bedriver felaktiga tävlingar.

Är det inte dags att försöka få ett stopp på det här? Snälla?

Hur skulle du sköta din reklambyrå?

Ikväll var ytterligare en sån där kväll där jag helt glömde bort att jag faktiskt skulle blogga. Kanske dags att börja offra en del av lunchen till att skriva ihop ett utkast? Tror det blir bäst så, det hänger dock på att jag kommer ihåg det också. Nåja, det löser sig nog.

I alla fall. Jag såg att Johan Ronnestam skrev ett inlägg om hur han skulle sköta sin reklambyrå för morgondagen. Jag tycker att inlägget är så bra att mitt inlägg får bli en länk till hans inlägg.

Läs och begrunda!

alvdalen

Skrivkramp och en efterlysning

alvdalen
Nu har den verkligen dykt upp. Jag vet inte varför det skedde just ikväll, kanske för att jag har haft ett otroligt flow med alla andra projekt jag håller på med. Idéer har sprutat, testats och förkastats eller implementerats men bloggandet har gått käpprätt åt skogen.

Efter ett tag såg jag att @nikkelin skrev ”bloggpanik” på Twitter, en given +1-tweet för min del. Några minuter efter det kom svaret, ”Tar en promenad istället”. Så klart, så enkelt! Det gäller att hitta de där grejerna som gör att man kan slappna av och på något sätt glömma bort allt det där andra.

Promenader i all ära men min favorit är familjens årliga fiskeresa till Älvdalen. Eller ja, fiskeresa är väl dumt att kalla det. Vi åker till Älvdalen och vi fiskar faktiskt, men mest blir det grillad mat, öl och whiskey. Det är just där och just då jag mår som bäst och har mest motivation.

Fast jag måste erkänna att sitta med Macbooken i fårskinnsfåtöljen när snöflingorna yr omkring utanför är inte fy skam det heller.

(Och nu till efterlysningen. Jag har en grym idé på gång och letar en minst lika grym utvecklare att prata med. Vem ska jag kontakta?)

Var ses vi 2013?

Tidigare idag snappade jag upp en spännande länk på Twitter (som vanligt!). Den gick till barcampstockholm.com och det kunde inte passat mig bättre just nu. Dels eftersom jag letar efter spännande (o)konferenser att gå under under året och dels för att startup-världen börjar locka och intressera mig.

I vilket fall letar jag efter ytterligare konferenser och speciellt okonferenser att gå på. Jag har planerat in SSMX, BarCamp Stockholm och SSWC, frågan är vilka mer jag ska gå på. Har ni några tips?

Aaaand we’re off!

beardman
Idag gjorde jag en grej som för mig betyder ganska mycket. Jag startade en Facebook-sida för Beardman, ett projekt jag funderat på fram och tillbaka om jag faktiskt ska sjösätta. Nu har jag bestämt mig. Det kommer bli så. När är oklart men min webbplats är på gång, du har ett screenshot från den här ovanför. Det ska så klart stå något mellan ”är” och kommat, vad tror du att det handlar om?

Ett tips är att hoppa in på beardman.se och tänka som en webbutvecklare.

Om det omedvetna hatet

Den senaste veckan har det varit mycket snack om näthat. Andra, som är bra mycket klokare än mig, har skrivit väldigt bra ämnet. Bland många har vi Sofia Mirjamsdotter och Joakim Jardenberg (kolla också kommentarsfälten!). Jag däremot tänkte försöka mig på att förklara hur hatet egentligen är omedvetet.

Ja, jag tror att hatet är omedvetet. Åtminstone till en början. För mig som, sedan jag var 12 år gammal, har spenderat sjukt många timmar framför datorskärmen och spelat spel på nätet har det på ett eller annat sätt alltid funnits där. Jag har till och med deltagit i det.

Sanningen är att hatet hade en central roll i det hela. När jag spelade matcher var det vedertaget att man skulle kalla varandra för horor, fittor, bögar och ord långt värre än dessa. Det var liksom en del av spelet. Det började i chatten i spelet, gick vidare till IRC och fortsatte väldigt ofta på forum som Fragbite.

Problemet är att det var en standard som hela tiden blev värre och värre. Och när det sker på internet mellan polarna och till de man inte tycker om är det inte långt tills det används i verkliga livet och till de vi egentligen tycker om.

Problemet är att vi inte inser när det sårar. Och om någon säger att det sårar tolkas det som ironi och det kommer ytterligare en salva med hat om hur mesig personen är.

Problemet är att vi själva inte tar illa upp.