Kategoriarkiv: Allmänt

gridd_sswc

Hur ser den ultimata (o)konferensen ut?

Jag har en idé om att jag vill dra igång en okonferens i Linköping. Dels för att det skulle vara otroligt roligt om det hände på hemmaplan och dels för att det skulle vara roligt, även för andra kan jag tänka mig, om det hände någon annanstans än Göteborg och Stockholm. (Japp. Jag är fullt medveten om att det finns både konferenser och okonferenser i andra städer.)

Samtidigt som jag älskar okonferenser känner jag att det ibland kan vara schysst att ha en eller flera session(er) att verkligen se fram emot redan innan det börjar. Därför är jag lite inne på Feffes spår om att en hybrid vore bra. Men egentligen har jag ingen aning om vad som uppskattas eftersom detta bara är min egna åsikt.

För att få tag på vad NI har för åsikter om konferenser och okonferenser har jag satt ihop en kort undersökning. Värt att nämna är att jag kommer vara extremt öppen med vad resultatet blir.

Vill du hjälpa mig genom att delta i undersökningen? Då ska du klicka HÄR.

Bilden är tagen av Tomas Wennström under SSWC 2012 (CC BY 2.0).

Mitt nyårslöfte för 2013: träffa folk!

Undantaget fjolåret (då jag lovade att under 2012 inte sluta med nikotin, bara för att gå emot normen och faktiskt kunna hålla mitt löfte) har jag aldrig lagt ett nyårslöfte. Jag är dock av åsikten att det aldrig är för sent att lära sig och prova på nya saker.

Därför blir mitt nyårslöfte inför 2013 att träffa folk. Inspirerande folk som kan lära mig och nyfiket folk som jag förhoppningsvis kan lära något. Här kommer #twistan (twitter+listan, smart va?), helt utan inbördes ordning:

Listan kommer garanterat uppdateras och göras längre. Vet ni med er att det finns någon där ute som jag bör träffa kan ni väl kommentera här eller pinga mig på Twitter? Reklam, e-handel, entreprenörskap, sociala medier och skrivande är fem ämnen jag vill talas vid om. Och du, du behöver inte ta illa upp bara för att du inte är med på listan. Jag vill träffa dig ändå. Hör av dig!

Till sist vill jag lista några jag träffat tidigare men jättegärna vill träffa igen. Mycket för att de är extremt trevliga men också tack vare intressanta åsikter, framtidsutsikter och mycket mer.

Uppdatering 19/12: det verkar som om det kommer bli en eller, mer troligt, flera tweetup av detta. När, var och hur är ännu oklart men jag gissar på att jag kommer träffa många under SSMX eller SSWC. Dessutom har jag tänkt tanken att hålla en tweetup i Linköping, mycket möjligt att det blir en tredje valmöjlighet.

Skolan suger!

Bilden Fenton Classrom är tagen av Wolfram Burner och finns på Flickr under CC BY-NC.

När jag gick i sjuan blev jag skoltrött. Då berodde det på att allt var för lätt. På högstadiet handlade det nämligen om logik. Och är det något jag är bra på så är det logiskt tänkande.

Matten kunde inte varit enklare. Jag behövde bara läsa igenom kapitlet en gång så förstod jag. När vi hade stora prov med alla fem klasser var jag alltid den som gick först och var alltid bland de tio bästa. Av drygt 150 personer. Trots det kunde inte min lärare ge mig det MVG jag, enligt mig själv, förtjänade. Varför? För att jag saknade uträkningar på många uppgifter. Jag försökte förklara att jag bara såg svaret framför mig. Skulle jag få lida för det? Tydligen.

Men sanningen att säga så överskattade jag mig själv. Grovt. I gymnasiet fick jag det mycket svårare – med allt. Jag trodde och hoppades på att det här skulle bli en utmaning som fick mig att bli sugen på skolan igen. Så var inte fallet.

Istället fick vi lärare som hellre såg sitt jobb som ett 7-16-jobb utan något som helst ansvar. Lärare som bara hade några år kvar till pension. Lärare som efter 100 timmar med lektioner inte kunde våra namn och konstant blandade ihop oss. Lärare som levde efter filosofin att fattar man inte vad de säger första gången förtjänar man inte mer uppmärksamhet.

Vill man slita röven av sig för såna? Jag ville inte det och många i min klass tyckte likadant. Det är därför nästan halva TE3G från 2011 fick IG i kemi. Det betyget vill jag inte ge vår klass, det vill jag ge vår lärare.

Ni kommer aldrig höra från mig att alla lärare är idioter men av det jag upplevt verkar det vara den mest idiotbefolkade yrkesgruppen. Det finns dock lärare som betytt mycket för mig och som alltid uppmuntrat mig och mina klasskamrater att göra det vi vill och skita i alla andra. Och att skolan inte betyder allt.

Mattias Axelsson, Martin Pettersson och Jonathan Lowrey från Internationella Engelska skolan i Linköping är tre av dem. Åsa Ragnarsson och Sara Fransson från Berzeliusskolan är två av dem. Men det finns en som för alltid kommer finnas i mitt hjärta och som gör att jag inte ångrar mitt val att gå på Berzan. Ingemar Wiström. Han är min superhjälte.

Av minst 35 lärare är det alltså sex stycken som jag skulle gett ett betyg som är motsvarande VG. Är det för att jag är kräsen? Kanske. Men borde man inte kunna begära att lärare faktiskt kan sina saker och bryr sig om vad eleverna ger för feedback på deras lektioner? Jag tycker det.

Många verkar tro att det är samma sorts elever nu som det var för 30 år sedan. Det är det inte. När eleverna tar ett steg i utvecklingen av sig själva borde skolan ta två för att först och främst utveckla sig själv men också hjälpa till i utvecklingen av eleverna.

Jag tycker att det är rätt självklart att dagens elever inte är likadana som dem som gick i skolan för 30 år sedan. Och jag tycker verkligen att det är på tiden att vi gör något för att förändra skolan.

Vad tycker ni?

Att vara livrädd i ett kaxigt samhälle

När jag gick i sexan, för sisådär sju år sedan, skulle var och en i klassen gå upp och prata om en bok vi hade läst. (Pontus, fyra meter över marken av Johan Unenge läste jag – mindre viktig detalj.) Jag skakade som om det var en jordbävning precis under mina fötter och stammade fram orden.

Varför?

Jag var livrädd. Rädd att göra bort mig. Rädd att ingen skulle gilla det jag hade att säga. Rädd att ingen skulle bry sig. Rädd för att jag skulle börja asgarva åt alla fula miner polarna gjorde.

Så jag stod där och skakade. På skolgården och i korridorerna var jag som vem som helst. Men just där, i rampljuset, var jag livrädd.

Det blir bättre

Jag tror att alla någon gång känt samma sak någon gång i sitt liv. Och har du inte det så gratulerar jag, för det är bland de värsta känslor du kan ha.

För min del har det blivit bättre allt eftersom åren rullat på. I trean på gymnasiet drog jag ett killertal på nationella provet om svenska språkets utveckling och Catharina Grünbaums Svenska tranbär i fara där jag avslutade med ”[...] för svenskar är svenskar, precis som tranbär är tranbär.”

Just då, när jag var klar, var jag enormt stolt över mig själv. Jag hade besegrat min största fasa. Jag hade tagit min min bästa egenskap, förmågan att leka med ord, och använt den till att förbättra min sämsta egenskap.

Eftersom jag är (var) sjukt konflikträdd och alltid har haft svårt att ta emot och ge beröm har jag länge varit aktsam för att visa upp mina verk. Nu gör jag tvärtom. Jag delar det överallt jag kan. Och det känns bra. Jag får galet många fler besök via Facebook än via G+ och Twitter sammanlagt, vilket är riktigt roligt.

Det är så jag tror att man ska göra för att slippa dessa problem. Ta tjuren vid hornen och bara göra det. Man ska skita fullständigt i de som säger att det är dåligt. De är bara avundsjuka (Jantelagen? Självklart). De som tycker att det är bra och de som ger dig konstruktiv kritik ska du omfamna.

Jag tror att det handlar om att hitta det just du är bra på, och använda det som en grund för att överkomma det du är rädd för. Vad tror du?

Sveriges slappaste sommarjobb

Ni kanske har läst om Sveriges slappaste sommarjobb? Husqvarna letar efter en sommarjobbare som kan tänka sig att göra ingenting. Just det, absolut ingenting. Man ska sitta under solen i en av Stockholms parker och låta robotgräsklipparen göra sitt jobb.

Jag tycker att det är en sjukt rolig grej av Husqvarna och bestämde mig idag för att söka jobbet. Skrev ihop en kort, halvseriös text om varför jag var lämplig för jobbet. Kolla in texten nedan.

Varför jag är lämplig för Sveriges slappaste sommarjobb? Lämplig? Jag är perfekt! Solen dyrkar mig och jag dyrkar solen. Vi är själsfränder. Att skilja oss åt vore brottsligt.

Jag är gjord för såna här jobb. Att klippa gräs fast jag egentligen inte klipper gräs. Att sitta och ta det lugnt med en kopp kaffe i ena handen och smartphonen med Twitter uppe i andra. Det är jag definierad. Att det sen är i, om inte världens, Sveriges vackraste stad med Sveriges trevligaste och vackraste folk är knappast något att sätta på minuskontot.

Men jag då? Vem är Oscar Altkvist? Egentligen?

Ja, som ni kanske förstått älskar jag solen. Jag älskar att ta det lugnt. Dra ut i parken, sätta sig på gräset och snacka skit med polarna. Men jag lever också för Internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet. Att få vara med och utveckla våra sociala kommunikationskanaler är något väldigt stort för mig.

Väljer ni mig som er slappaste sommarjobbare någonsin lovar jag heligt att gräset i Stockholms parker blir ordentligt klippt. Och, såklart, att det växer upp igen.

Tack för mig.