Att vara livrädd i ett kaxigt samhälle

När jag gick i sexan, för sisådär sju år sedan, skulle var och en i klassen gå upp och prata om en bok vi hade läst. (Pontus, fyra meter över marken av Johan Unenge läste jag – mindre viktig detalj.) Jag skakade som om det var en jordbävning precis under mina fötter och stammade fram orden.

Varför?

Jag var livrädd. Rädd att göra bort mig. Rädd att ingen skulle gilla det jag hade att säga. Rädd att ingen skulle bry sig. Rädd för att jag skulle börja asgarva åt alla fula miner polarna gjorde.

Så jag stod där och skakade. På skolgården och i korridorerna var jag som vem som helst. Men just där, i rampljuset, var jag livrädd.

Det blir bättre

Jag tror att alla någon gång känt samma sak någon gång i sitt liv. Och har du inte det så gratulerar jag, för det är bland de värsta känslor du kan ha.

För min del har det blivit bättre allt eftersom åren rullat på. I trean på gymnasiet drog jag ett killertal på nationella provet om svenska språkets utveckling och Catharina Grünbaums Svenska tranbär i fara där jag avslutade med ”[...] för svenskar är svenskar, precis som tranbär är tranbär.”

Just då, när jag var klar, var jag enormt stolt över mig själv. Jag hade besegrat min största fasa. Jag hade tagit min min bästa egenskap, förmågan att leka med ord, och använt den till att förbättra min sämsta egenskap.

Eftersom jag är (var) sjukt konflikträdd och alltid har haft svårt att ta emot och ge beröm har jag länge varit aktsam för att visa upp mina verk. Nu gör jag tvärtom. Jag delar det överallt jag kan. Och det känns bra. Jag får galet många fler besök via Facebook än via G+ och Twitter sammanlagt, vilket är riktigt roligt.

Det är så jag tror att man ska göra för att slippa dessa problem. Ta tjuren vid hornen och bara göra det. Man ska skita fullständigt i de som säger att det är dåligt. De är bara avundsjuka (Jantelagen? Självklart). De som tycker att det är bra och de som ger dig konstruktiv kritik ska du omfamna.

Jag tror att det handlar om att hitta det just du är bra på, och använda det som en grund för att överkomma det du är rädd för. Vad tror du?

  • Joakim Hedström

    Det finns ingenting att vara rädd för. Gör något, säg något och stå för det. Be om ursäkt om det blev knasigt, men be inte om ursäkt för saker du inte har gjort. Ta ett stort kliv när alla andra tar små steg. Sväng av från vägen och byt stig när du känner för det, men blinka och se dig för så att du inte kör över någon.

    Blir du irriterad, säg det och förklara varför. Gör någon dig glad – beröm och lyft personen. Är du rädd, lägg ut exakt den känslan i ett blogginlägg och du blir odödlig.

    Snyggt gjort!

    • http://oscaraltkvist.se/ Oscar Altkvist

      Det är absolut så här man ska göra. Men tyvärr är det inte självklart för alla och många har svårt att bryta sig ur mönstret.

      Tack!